Längesen nu (jag vill bara ordentligt klargöra att detta är längesen nu):

Jag jobbar på konditori. Jag kränger bröd och tårtor varje dag. Varje dag kommer byggjobbarna från bygget i närheten och köper bröd. En av dom gör mig knäsvag. Jag säljer frallor till honom. Några frallor, lägga i påse, ta betalt, hejdå. Inga problem.

En dag kommer han och en annan byggjobbare in i konditoriet. Han köper frallor. Okej.

Hans jobbarkompis ska köpa en banantårta. Okej, jag tar fram tårtan, viker en tårtkartong och nu börjar det bli lite handsvettigt. Snyggingen med frallorna står kvar i butiken! Tårtan i kartongen, nu ska snöret om.

Blackout.

Snöret ska om kartongen. HUR???  Jag vänder och vrider på kartongen, trasslar snöre överallt, det blir bara fel. Helt plötsligt klarar jag det inte. Kastar snöret, tar nytt, börjar om. Får fan inte till det. Vet inte vilket håll jag ska vända kartongen eller hur jag ska lägga och knyta jävla snöret.

Då frågar snyggingen: Är du nervös?

Då svarar jag: Nä, jag är bara lite förkyld.

Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Två unga systrar. Dom har drunknat. Några har donerat sina badlakan för att täcka kropparna, annars pågår strandlivet som vanligt runtomkring. Hur det kan vara möjligt? Jo, systrarna var romer. Detta var 2008, samma år som Berlusconi lovade att jaga "ondskans armé" (romerna) ur landet.

Jag skäms för att vara människa.

Romer som kränks, trakasseras och förföljs, jagas bort. Inte välkomna någonstans, inte ens där dom är hemma. Som EU-medborgare kan man inte söka asyl i ett annat EU-land, rörligheten är ju fri. Ja, då blir det ju svårare att fly från förföljelser.

Tycka vad man vill om Folkpartiet men jag respekterar Erik Ullenhags arbete (förutom när han snavade i slöjdebatten, då). Hoppas att han har kraft nog att hålla romernas situation kvar på agendan nu!

Tyst diplomati.

Fint, UD! Jättefint!

Ja, huj, va bra det går!

Idag har det gått 10 år. 10 år av försiktighet, av avvaktande och hyssjande diplomati.

10 år är lång tid. Varje dag i fångenskap utan skäl, utan rättegång, under vidriga förhållanden är en dag för länge. Det finns inget försvar.

"Vi har vårt eget sätt att ta itu med sådana som han." Så säger Eritreas president Afwerki. "Vi kommer inte att frige honom eller ställa honom inför rätta". Om du missade den -se dokumentären här!

Kan någon förklara för mig vad tystnad hjälper Dawit Isaak när Eritreas president har den inställningen? Kanske är man av åsikten att inget annat hjälper heller, men då har man i alla fall försökt göra någonting!

I stället för ingenting.

Kanske kan jag inte göra så förbannat mycket själv. Men jag kan fan visa mitt stöd, lite kan jag bannemej göra. Skriva på upproret. Köpa t-shirten och bära den. Påminna på min blogg. Skriva vädjandebrev. Inte glömma.

Jag kan känna. Bry mig. Hur jävla liten jag än är, så kan jag göra i alla fall det.

Det brakade därute.

"Åskan är ute och går" sa barnen...

Scott Mills reser till Uganda för att känna landets homofobi på pulsen. Han får bland annat vara med vid en radiodebatt om homosexualitet. Frank Mugisha får ett regn av konstiga argument att bemöta.

Följande matematikexempel, till exempel:

"Upp till 13% är homosexuella. Ja, så om 50 år kommer 80% av befolkningen att vara homosexuell. Inte för att någon vill vara det. Om 80% av jordens befolkning vore det dör vi ut om 100 år. Vem skulle föda barn?"

Vad kan man svara på sånt svammel?

By the way... Snubblande likt en främlingsrädd blogg som jag kollar på ibland, förresten. Nyligen kunde jag finna följande mattejonglering med avslutande knorr om nativitet:

Idag är muslimerna runt 500.000, med dagens invandring är dom 1,2 miljoner om 20 år. Vad händer om om 40 år? 60? Dessutom är trenden att invandrarna föder barn, medan svenskarna dör ut.

Som sagt: Vad i helvete kan man svara på sånt svammel? Det är ju uppenbart att verkligheten är så väldigt, väldigt långt från folkräknarnas värld. Dom har sin egen "lilla verklighet" och där skrattar dom åt sans och balans och logik och sanning. I den "lilla verkligheten" blir såna som jag snabbt utbuad som okunnig och naiv.

Same shit, fobin har olika kläder, bara.

Men jag förundras och förvånas att så många människor är så korkade att dom går på sånt! Att så många vill trängas med varann och alla hjärnspöken i rädslans kyffen...

Jag ställer mig minst sagt frågande till termen massinvandring. Alltså när det är tal om migration i typ Sverige. Vad tusan är massinvandring för nått? Hur många ska invandra för att det ska räknas som massor?

En massa människor? Hur många är det? En människomassa, vad är det? Och inte minst -i relation till vaddå?

Till förra året? Till antalet bosatta i landet vid tidpunkten? Till BNP? Till HDI? Till utvandring? Till migrationen i omvärlden? Till antalet främlingsrädda individer? Till antal födda och döda? Återinvandring? Ursprungsland?

Ja, det är några variabler att ta med i beräkningen... Och dom som tjoar om massinvandring i Sverige har förstås räknat ut att det rör sig om just massor, eller?

Åjo, det tror jag faktiskt inte. Det vore faktiskt dessutom mycket begärt av personer som inte jobbar på SCB, liksom. För dessa väldigt oroliga människor som skriver om sina farhågor om denna massinvandring arbetar med all säkerhet inte där (om jag får våga mig på en kvalificerad gissning).

Det måste vara väldigt jobbigt att darra av rädsla för hjärnspöken. Att gorma åt alla som inte är lika rädda (skrämmande att alla inte är rädda, liksom), som fäktar vilt omkring sig. Det gör mig uppriktigt bedrövad att det finns människor som mår så dåligt i onödan.

Av nån anledning halkade jag in på en mycket rädd persons blogg. Efter någon veckas fäktande skrev jag min sista kommentar där (blev lite trist när nån rädd ville tillintetgöra mig personligt så det fick mig att dra örona åt mig). Det är verkligen skitsvårt att bemöta argumenten eftersom jag uppfattar dom som sprungna ur en fabricerad verklighet. Ja, om jag vill vara respektfull (och det vill jag) är det svårt, alltså.

Sen jobbar heller inte jag på SCB vilket möjligtvis skulle förenklat något om jag hade gjort. Jag hade kanske kunnat kolla här men det känns inte som att det är kärnan.

Det som mest gör det svårt att argumentera är att jag egentligen vill åt det andra, det mer grundläggande: Rädslan. Föraktet. Fördomarna. Osäkerheten. Egoismen. Frustrationen. Ilskan. Det kan jag inte komma åt, jag vet, men det satt där på min näsa och skymde sikten lite när jag skulle skriva mina kommentarer.

Min insats var kanske inte strålande men jag försökte, i alla fall! Och jag ska fortsätta försöka. Försök du också.

M.