När vår andra pojke kom till världen sa min gubbe (det första han sa) "Det här gick ju smärtfritt!"

... wanna please me?

Lilla isbjörnen är osäker. Han frågar sin lärare: "Är jag en riktig isbjörn"?

Läraren svarar: ”Visst är du det, lille vän”.

Lilla isbjörnen är ändå osäker. Han frågar pappa isbjörn: ”Pappa… Är jag en riktig isbjörn"?

Pappa svarar honom att ”Jamenvisst är du det! Du är en riktig isbjörn, precis som jag”!

Lilla isbjörnen känner sig ändå inte övertygad. Han går till sin mamma. ”Mamma! Är jag verkligen en riktig isbjörn"?

Mamma blir lite förbryllad och bedyrar: ”Självklart är du det! Du är en riktig isbjörn, bara en isbjörn och inget annat, älskling”! Så tittar hon sin lilla pojke i ögonen och säger: ”Du tror väl inget annat”?

”Men mamma… Varför fryser jag då”?

Har vårtor på fötterna. Skulle pensla dom med vårtmedel igår. Satt i sängen och gjorde detta.

Fattar inte hur det gick till, men... Jo, alltså... Jag hade flaskan i handen samtidigt som jag penslade och då rann det ut vårtmedel... Rakt ner mellan benen!!! På det heligaste!

Fy fan, vad det sved och brände! Hu, vad jag tjoade och skrek.

Jag överlevde, kanske något skinnflådd :/

Aj.

Lillebror (han är 5 år) på Julaftons morgon:

"Mamma... Tror du att det här blir din sista Jul?"

"Öh? Näää... Det tror jag väl inte."

"Men, tänk, om det är den sista?"

"Men varför tänker du så?"

"Tja, du kan ju dö, eller så."

"Jo, förvisso... Kanske det."

Sådär. Morsan fick sig en tankeställare. Men så blev det också den allra, allra bästa Julafton jag kan komma ihåg att jag har haft.

Ha en riktigt God och Fin Jul, därute!

Det är mörkt, riktigt mörkt. Jag är under mark. Jag kan inte tända, lysknappen sitter för långt bort. Med ena foten håller jag dörren bakom mig så att lite av ljuset kan komma ut i det svarta. Jag sträcker ut hela min längd in i det otäcka för att nå lysknappen. I andra handen bär jag bördan.

Fan! Jag når inte... Jag måste släppa igen dörren bakom mig, måste stänga in ljuset. Dörren slår igen och innan mina ögon vant sig är mörkret kompakt.

Det finns en trappa. Under den trappan lurar faran, det hemska som vill mig ont. Det som ska smyga sig på mig bakifrån och ta tag i mig och göra illa mig. Straffa mig för mina synder.

Jag är rädd.

Jag måste välja nu. Ska jag sträcka mig mot lysknappen som är farligt nära ondskan eller bara snabbt gå uppför trappan i mörkret, upp, mot ljuset? Jag tar trappan. Måste upp, bort härifrån. Jag snubblar uppför med bördan på ena höften. Upp, upp. Jag känner hur det sträcker sig efter mig.

Jag är uppe. Nu ut!

Fri. Porten slår igen efter mig. Puh!

Jag är så jäkla mörkrädd. Därnere i källaren morrar det onda av hat och hunger efter husmorsblod.