På landet har vi grannar med flådiga hus och snajsiga bilar. En granne kör Porsche (bland annat). Just denna granne kom förbi när vi hade kört fast med vår franska typ traktor (vår franska typ bil).

Jag vinkar glatt och hojtar: "Tjena, haru dragkrok?"

Grannen: "Haha, neeej... Men hade jag haft jeepen med mig hade jag kunnat hjälpa. Förresten, ska jag putta?"

Vi sa att det var okej, men tack ändå. Grannen hoppade in i sin lilla bil och åkte iväg. Då tittade Gubben lite roat på mig och sa: "Men gumman... Dragkrok på Porschen, eller?"

Han trodde alltså att jag trodde att... Okej...

Gubben är med en kompis på landet. Det är kallt och jäkligt och när dom ska åka tillbaka till stan startar inte bilen! Den tänder inte.

Gubben fattar misstanke om att bilbatteriet är gammalt och vädrar sin analys med kompisen som svarar: "Jaha... Är det en elbil?"

... när man kommer ut klockan 07 på morgonen och Gubben (han gick till jobbet för över en timme sen) har skrapat rutorna på bilen innan han lämnade vår gata. Så att jag skulle slippa.

Ibland krånglar TV-spelet. Det hänger sig och då kan en gubbe liksom fastna och man kommer ingenvart. Man får stänga av hela skiten och starta om det.

Barnen spelade och så hände det igen.

"Vi måste stänga av nu mamma, min gubbe har hängt sig."

När vår andra pojke kom till världen sa min gubbe (det första han sa) "Det här gick ju smärtfritt!"

Har vårtor på fötterna. Skulle pensla dom med vårtmedel igår. Satt i sängen och gjorde detta.

Fattar inte hur det gick till, men... Jo, alltså... Jag hade flaskan i handen samtidigt som jag penslade och då rann det ut vårtmedel... Rakt ner mellan benen!!! På det heligaste!

Fy fan, vad det sved och brände! Hu, vad jag tjoade och skrek.

Jag överlevde, kanske något skinnflådd :/

Aj.

Det är mörkt, riktigt mörkt. Jag är under mark. Jag kan inte tända, lysknappen sitter för långt bort. Med ena foten håller jag dörren bakom mig så att lite av ljuset kan komma ut i det svarta. Jag sträcker ut hela min längd in i det otäcka för att nå lysknappen. I andra handen bär jag bördan.

Fan! Jag når inte... Jag måste släppa igen dörren bakom mig, måste stänga in ljuset. Dörren slår igen och innan mina ögon vant sig är mörkret kompakt.

Det finns en trappa. Under den trappan lurar faran, det hemska som vill mig ont. Det som ska smyga sig på mig bakifrån och ta tag i mig och göra illa mig. Straffa mig för mina synder.

Jag är rädd.

Jag måste välja nu. Ska jag sträcka mig mot lysknappen som är farligt nära ondskan eller bara snabbt gå uppför trappan i mörkret, upp, mot ljuset? Jag tar trappan. Måste upp, bort härifrån. Jag snubblar uppför med bördan på ena höften. Upp, upp. Jag känner hur det sträcker sig efter mig.

Jag är uppe. Nu ut!

Fri. Porten slår igen efter mig. Puh!

Jag är så jäkla mörkrädd. Därnere i källaren morrar det onda av hat och hunger efter husmorsblod.

Längesen nu (jag vill bara ordentligt klargöra att detta är längesen nu):

Jag jobbar på konditori. Jag kränger bröd och tårtor varje dag. Varje dag kommer byggjobbarna från bygget i närheten och köper bröd. En av dom gör mig knäsvag. Jag säljer frallor till honom. Några frallor, lägga i påse, ta betalt, hejdå. Inga problem.

En dag kommer han och en annan byggjobbare in i konditoriet. Han köper frallor. Okej.

Hans jobbarkompis ska köpa en banantårta. Okej, jag tar fram tårtan, viker en tårtkartong och nu börjar det bli lite handsvettigt. Snyggingen med frallorna står kvar i butiken! Tårtan i kartongen, nu ska snöret om.

Blackout.

Snöret ska om kartongen. HUR???  Jag vänder och vrider på kartongen, trasslar snöre överallt, det blir bara fel. Helt plötsligt klarar jag det inte. Kastar snöret, tar nytt, börjar om. Får fan inte till det. Vet inte vilket håll jag ska vända kartongen eller hur jag ska lägga och knyta jävla snöret.

Då frågar snyggingen: Är du nervös?

Då svarar jag: Nä, jag är bara lite förkyld.