Det är mörkt, riktigt mörkt. Jag är under mark. Jag kan inte tända, lysknappen sitter för långt bort. Med ena foten håller jag dörren bakom mig så att lite av ljuset kan komma ut i det svarta. Jag sträcker ut hela min längd in i det otäcka för att nå lysknappen. I andra handen bär jag bördan.

Fan! Jag når inte... Jag måste släppa igen dörren bakom mig, måste stänga in ljuset. Dörren slår igen och innan mina ögon vant sig är mörkret kompakt.

Det finns en trappa. Under den trappan lurar faran, det hemska som vill mig ont. Det som ska smyga sig på mig bakifrån och ta tag i mig och göra illa mig. Straffa mig för mina synder.

Jag är rädd.

Jag måste välja nu. Ska jag sträcka mig mot lysknappen som är farligt nära ondskan eller bara snabbt gå uppför trappan i mörkret, upp, mot ljuset? Jag tar trappan. Måste upp, bort härifrån. Jag snubblar uppför med bördan på ena höften. Upp, upp. Jag känner hur det sträcker sig efter mig.

Jag är uppe. Nu ut!

Fri. Porten slår igen efter mig. Puh!

Jag är så jäkla mörkrädd. Därnere i källaren morrar det onda av hat och hunger efter husmorsblod.