Längesen nu (jag vill bara ordentligt klargöra att detta är längesen nu):

Jag jobbar på konditori. Jag kränger bröd och tårtor varje dag. Varje dag kommer byggjobbarna från bygget i närheten och köper bröd. En av dom gör mig knäsvag. Jag säljer frallor till honom. Några frallor, lägga i påse, ta betalt, hejdå. Inga problem.

En dag kommer han och en annan byggjobbare in i konditoriet. Han köper frallor. Okej.

Hans jobbarkompis ska köpa en banantårta. Okej, jag tar fram tårtan, viker en tårtkartong och nu börjar det bli lite handsvettigt. Snyggingen med frallorna står kvar i butiken! Tårtan i kartongen, nu ska snöret om.

Blackout.

Snöret ska om kartongen. HUR???  Jag vänder och vrider på kartongen, trasslar snöre överallt, det blir bara fel. Helt plötsligt klarar jag det inte. Kastar snöret, tar nytt, börjar om. Får fan inte till det. Vet inte vilket håll jag ska vända kartongen eller hur jag ska lägga och knyta jävla snöret.

Då frågar snyggingen: Är du nervös?

Då svarar jag: Nä, jag är bara lite förkyld.

Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Två unga systrar. Dom har drunknat. Några har donerat sina badlakan för att täcka kropparna, annars pågår strandlivet som vanligt runtomkring. Hur det kan vara möjligt? Jo, systrarna var romer. Detta var 2008, samma år som Berlusconi lovade att jaga "ondskans armé" (romerna) ur landet.

Jag skäms för att vara människa.

Romer som kränks, trakasseras och förföljs, jagas bort. Inte välkomna någonstans, inte ens där dom är hemma. Som EU-medborgare kan man inte söka asyl i ett annat EU-land, rörligheten är ju fri. Ja, då blir det ju svårare att fly från förföljelser.

Tycka vad man vill om Folkpartiet men jag respekterar Erik Ullenhags arbete (förutom när han snavade i slöjdebatten, då). Hoppas att han har kraft nog att hålla romernas situation kvar på agendan nu!

Tyst diplomati.

Fint, UD! Jättefint!

Ja, huj, va bra det går!

Idag har det gått 10 år. 10 år av försiktighet, av avvaktande och hyssjande diplomati.

10 år är lång tid. Varje dag i fångenskap utan skäl, utan rättegång, under vidriga förhållanden är en dag för länge. Det finns inget försvar.

"Vi har vårt eget sätt att ta itu med sådana som han." Så säger Eritreas president Afwerki. "Vi kommer inte att frige honom eller ställa honom inför rätta". Om du missade den -se dokumentären här!

Kan någon förklara för mig vad tystnad hjälper Dawit Isaak när Eritreas president har den inställningen? Kanske är man av åsikten att inget annat hjälper heller, men då har man i alla fall försökt göra någonting!

I stället för ingenting.

Kanske kan jag inte göra så förbannat mycket själv. Men jag kan fan visa mitt stöd, lite kan jag bannemej göra. Skriva på upproret. Köpa t-shirten och bära den. Påminna på min blogg. Skriva vädjandebrev. Inte glömma.

Jag kan känna. Bry mig. Hur jävla liten jag än är, så kan jag göra i alla fall det.