Nänä, inte så att jag vet vilket det är. Men jag grunnar på det :)

Kan man åsamka sig själv nån sjukdom som gör att man är tvingad att ligga på sjukhus... Sisådär 1-2 veckor? Utan att nån fattar att det var fejk?

Jag skulle behöva bli riktigt jävla sjuk och vila upp mig lite.

Scott Mills reser till Uganda för att känna landets homofobi på pulsen. Han får bland annat vara med vid en radiodebatt om homosexualitet. Frank Mugisha får ett regn av konstiga argument att bemöta.

Följande matematikexempel, till exempel:

"Upp till 13% är homosexuella. Ja, så om 50 år kommer 80% av befolkningen att vara homosexuell. Inte för att någon vill vara det. Om 80% av jordens befolkning vore det dör vi ut om 100 år. Vem skulle föda barn?"

Vad kan man svara på sånt svammel?

By the way... Snubblande likt en främlingsrädd blogg som jag kollar på ibland, förresten. Nyligen kunde jag finna följande mattejonglering med avslutande knorr om nativitet:

Idag är muslimerna runt 500.000, med dagens invandring är dom 1,2 miljoner om 20 år. Vad händer om om 40 år? 60? Dessutom är trenden att invandrarna föder barn, medan svenskarna dör ut.

Som sagt: Vad i helvete kan man svara på sånt svammel? Det är ju uppenbart att verkligheten är så väldigt, väldigt långt från folkräknarnas värld. Dom har sin egen "lilla verklighet" och där skrattar dom åt sans och balans och logik och sanning. I den "lilla verkligheten" blir såna som jag snabbt utbuad som okunnig och naiv.

Same shit, fobin har olika kläder, bara.

Men jag förundras och förvånas att så många människor är så korkade att dom går på sånt! Att så många vill trängas med varann och alla hjärnspöken i rädslans kyffen...

Jag ställer mig minst sagt frågande till termen massinvandring. Alltså när det är tal om migration i typ Sverige. Vad tusan är massinvandring för nått? Hur många ska invandra för att det ska räknas som massor?

En massa människor? Hur många är det? En människomassa, vad är det? Och inte minst -i relation till vaddå?

Till förra året? Till antalet bosatta i landet vid tidpunkten? Till BNP? Till HDI? Till utvandring? Till migrationen i omvärlden? Till antalet främlingsrädda individer? Till antal födda och döda? Återinvandring? Ursprungsland?

Ja, det är några variabler att ta med i beräkningen... Och dom som tjoar om massinvandring i Sverige har förstås räknat ut att det rör sig om just massor, eller?

Åjo, det tror jag faktiskt inte. Det vore faktiskt dessutom mycket begärt av personer som inte jobbar på SCB, liksom. För dessa väldigt oroliga människor som skriver om sina farhågor om denna massinvandring arbetar med all säkerhet inte där (om jag får våga mig på en kvalificerad gissning).

Det måste vara väldigt jobbigt att darra av rädsla för hjärnspöken. Att gorma åt alla som inte är lika rädda (skrämmande att alla inte är rädda, liksom), som fäktar vilt omkring sig. Det gör mig uppriktigt bedrövad att det finns människor som mår så dåligt i onödan.

Av nån anledning halkade jag in på en mycket rädd persons blogg. Efter någon veckas fäktande skrev jag min sista kommentar där (blev lite trist när nån rädd ville tillintetgöra mig personligt så det fick mig att dra örona åt mig). Det är verkligen skitsvårt att bemöta argumenten eftersom jag uppfattar dom som sprungna ur en fabricerad verklighet. Ja, om jag vill vara respektfull (och det vill jag) är det svårt, alltså.

Sen jobbar heller inte jag på SCB vilket möjligtvis skulle förenklat något om jag hade gjort. Jag hade kanske kunnat kolla här men det känns inte som att det är kärnan.

Det som mest gör det svårt att argumentera är att jag egentligen vill åt det andra, det mer grundläggande: Rädslan. Föraktet. Fördomarna. Osäkerheten. Egoismen. Frustrationen. Ilskan. Det kan jag inte komma åt, jag vet, men det satt där på min näsa och skymde sikten lite när jag skulle skriva mina kommentarer.

Min insats var kanske inte strålande men jag försökte, i alla fall! Och jag ska fortsätta försöka. Försök du också.

M.

Varför vill man ta reda på när och hur universum en gång ska dö? Vad är meningen med att veta (eller tro sig veta) det? Vilken är drivkraften att söka svaren? Sånt där känns änna liksom lite meningslöst i min lilla pyttevärld här.

Jag brottas med andra stora frågor, jag.

Men tänk, ändå... så himla skönt att få begrava sig i såna saker! Helt avlägset, liksom. Miljarder år och svarta hål. Varför blev jag socialarbetare och inte astronom??? Bara gosa ner sig i helt nördiga grejer... Underbart! Skulle varit rätt gott att få vila själen på arbetstid, liksom.

Få lov att vila sig från det som verkligen betyder något just precis här och nu...

Det ligger liksom i tiden, tänker jag.

Det skulle underlätta en hel del.

Vi vill ha snygghem, hem som vittnar om vår fantastiska personlighet. Lyckade hem. Genomtänkta. Hem att avundas varandra. Vi renoverar och inreder så vi blöder. Varje dag är det ett kök som slås sönder och ersätts av något nytt, fräscht, personligt (?) och praktiskt i TV.

Sen ska vi laga mat. Laga från grunden, det ska va gott och närande. Fritt från konserveringsmedel, miljösnällt, barnvänligt. Matlagningsprogrammen haglar i alla möjliga kanaler. Folk lagar mat så det står härliga till och blir bedömda hit och dit.

Vi ska vara underbara också. Det ska också orkas med. Och snygga. Man kan ju inte vara helt sunkig i ett fräscht hem, va? Det är ju himla bra om man hinner skapa lite också. Virka små figurer och sy fast bollfransar lite här och där.

Och hur i helvete hade vi tänkt att lyckas med detta, då? Det ska dessutom göras mitt upp i småbarnsåren. Och då ska vi dessutom väldigt gärna hämta tidigt på dagis och fritids, det är ju status. Och bra för barnen (?). Vi ska vara fantastiska föräldrar. Närvarande.

Är det då så jävla konstigt att unga kvinnor vill bli hemmafruar? Hur fan ska dom annars hinna med? Det är väl en helt naturlig reaktion. Pressen är för stor, man får sortera bort vissa önskningar.

Som att jobba. Annars går man ju garanterat under.

För fasaden, den får inte krackelera.

Hittade även denna krönika apropå...