Varför vill man ta reda på när och hur universum en gång ska dö? Vad är meningen med att veta (eller tro sig veta) det? Vilken är drivkraften att söka svaren? Sånt där känns änna liksom lite meningslöst i min lilla pyttevärld här.

Jag brottas med andra stora frågor, jag.

Men tänk, ändå... så himla skönt att få begrava sig i såna saker! Helt avlägset, liksom. Miljarder år och svarta hål. Varför blev jag socialarbetare och inte astronom??? Bara gosa ner sig i helt nördiga grejer... Underbart! Skulle varit rätt gott att få vila själen på arbetstid, liksom.

Få lov att vila sig från det som verkligen betyder något just precis här och nu...

Lite humor i kängan när man sparkar folk i röven har visst viss effekt.

Det ligger liksom i tiden, tänker jag.

Det skulle underlätta en hel del.

Vi vill ha snygghem, hem som vittnar om vår fantastiska personlighet. Lyckade hem. Genomtänkta. Hem att avundas varandra. Vi renoverar och inreder så vi blöder. Varje dag är det ett kök som slås sönder och ersätts av något nytt, fräscht, personligt (?) och praktiskt i TV.

Sen ska vi laga mat. Laga från grunden, det ska va gott och närande. Fritt från konserveringsmedel, miljösnällt, barnvänligt. Matlagningsprogrammen haglar i alla möjliga kanaler. Folk lagar mat så det står härliga till och blir bedömda hit och dit.

Vi ska vara underbara också. Det ska också orkas med. Och snygga. Man kan ju inte vara helt sunkig i ett fräscht hem, va? Det är ju himla bra om man hinner skapa lite också. Virka små figurer och sy fast bollfransar lite här och där.

Och hur i helvete hade vi tänkt att lyckas med detta, då? Det ska dessutom göras mitt upp i småbarnsåren. Och då ska vi dessutom väldigt gärna hämta tidigt på dagis och fritids, det är ju status. Och bra för barnen (?). Vi ska vara fantastiska föräldrar. Närvarande.

Är det då så jävla konstigt att unga kvinnor vill bli hemmafruar? Hur fan ska dom annars hinna med? Det är väl en helt naturlig reaktion. Pressen är för stor, man får sortera bort vissa önskningar.

Som att jobba. Annars går man ju garanterat under.

För fasaden, den får inte krackelera.

Hittade även denna krönika apropå...

Ja, vad ska man säga? Nu är det förstanyhet på DN på nätet att Riksbankens förslag på bilder på våra sedlar inte var bra. Jaha. Okej. Nu vet vi det. Det känns ju viktigt. Väldigt viktigt vad Herman Lindqvist tycker om saken. Han är kritisk. Viktigt vad det blir för bilder. Borde vara andra bilder istället, säger Herman. Jättespännande diskussion.

Not.

Kan inget bara få lov att vara bra? Kan det inte bara få vara ett bra förslag? Det blir säkert fina pengar. Varför ödsla energi på detta? Det är ju faktiskt bara -pengar.

Jag tycker att det är riktiga surgubbefasoner. Kämpa för gatubarn eller något annat viktigt. Ge dina pengar till BRIS eller UNICEF om du tycker att dom är fula och inte vill ha dom!

Gosekram...

Om vi vet, då måste vi ju faktiskt förhålla oss. Till förtvinat människovärde. Till lojalitet. Till offer. Till vad det kan bli av oss människor.

Om jag vore en arbetsgivarorganisation skulle jag ryta ifrån å det bestämdaste. Jag skulle ställa till med ett herrans jävla liv! För om jag vore arbetsgivare så skulle jag inte vilja ha människor på arbetsplatsen som är för sjuka för att jobba. Varken av det ena (omtanken) eller andra (vinstintresset) skälet.

Nu säger en hög med läkare ifrån på skarpen. Bra! Fast jag tror nog att regeringens öron lyssnar bättre till kapitalets frekvens.

Ja, jag tycker att hela utförsäkringssoppan är lika sorglig som alla andra tycker. Eller vänta lite, här nu... Alla andra? Jag glömde visst bort mig, det var ju egoismen som röstade i valet förra året. Det är inte alls alla som tycker att politiken som förs nu är ledsam och helt vrickad och... Fel.

Kanske har jag fel? Kanske skulle jag vara jävligt nöjd ifall jag vore en arbetsgivarorganisation?