Det ligger liksom i tiden, tänker jag.

Det skulle underlätta en hel del.

Vi vill ha snygghem, hem som vittnar om vår fantastiska personlighet. Lyckade hem. Genomtänkta. Hem att avundas varandra. Vi renoverar och inreder så vi blöder. Varje dag är det ett kök som slås sönder och ersätts av något nytt, fräscht, personligt (?) och praktiskt i TV.

Sen ska vi laga mat. Laga från grunden, det ska va gott och närande. Fritt från konserveringsmedel, miljösnällt, barnvänligt. Matlagningsprogrammen haglar i alla möjliga kanaler. Folk lagar mat så det står härliga till och blir bedömda hit och dit.

Vi ska vara underbara också. Det ska också orkas med. Och snygga. Man kan ju inte vara helt sunkig i ett fräscht hem, va? Det är ju himla bra om man hinner skapa lite också. Virka små figurer och sy fast bollfransar lite här och där.

Och hur i helvete hade vi tänkt att lyckas med detta, då? Det ska dessutom göras mitt upp i småbarnsåren. Och då ska vi dessutom väldigt gärna hämta tidigt på dagis och fritids, det är ju status. Och bra för barnen (?). Vi ska vara fantastiska föräldrar. Närvarande.

Är det då så jävla konstigt att unga kvinnor vill bli hemmafruar? Hur fan ska dom annars hinna med? Det är väl en helt naturlig reaktion. Pressen är för stor, man får sortera bort vissa önskningar.

Som att jobba. Annars går man ju garanterat under.

För fasaden, den får inte krackelera.

Hittade även denna krönika apropå...